UppOchNerVändaVärlden

Jag lever i en jävla uppochnervändvärld just nu. Det känns som att jag tagit ett steg åt sidan och hamnat i en motsatt dimension. Jag tog kortisonsprutor för 11 dagar sen. Det kunde lika gärna ha varit förra året. Tiden går så fruktansvärt sakta. Å ena sidan. Å andra sidan så känns det som att fredagarna kommer snabbare och snabbare hela tiden. "Åhh Nej! Inte fredag igen!" Ni läste rätt. "Åhh Nej! Inte fredag igen!" Förr i tiden handlade det om. "Äntligen fredag". Inte så numera. Innan gubbvad och kortisontiden längtade man till fredagar för det var inledningen på en helg fylld av träning, tävling och eventuellt en stor kall öl. Nu är det bara två ångestladdade dagar där man ligger och tänker på det man vill men inte kan göra.

Således har också "Ångestmåndag" förvandlats till "Äntligen måndag" för mig. Härligt! 5 nya friska vardagar, med underbar på jobbtristess, där man tyst knyter näven i fickan och inte törs säga bu eller bä till pisslönen och skitgörat. Allt är bättre än bortkastade helger. Kvällarna skall vi inte prata om. Träningskvällar har bytts ut mot, ja mot vad fan då? Ingetjävlating helt enkelt. Så skall det tydligen vara i mitt liv nu. Ingenting att se fram emot. Jag har till och med slutat drömma om orientering. Är inte det illa så säg. Det närmaste jag kommer orienteringsdrömmar är en mardröm om en parkering på ett lerigt gärde.

"Jag har precis satt mig i min bil och skall åka hem från en tävling. Det är en vårblöt åker och redan efter ett par meter så börjar bilen spinna. Jag gasar allt vad som går men bakhjulen bara gräver sig djupare och djupare ner i leran. En massa orienterare på väg till sina bilar går förbi men ingen stannar och hjälper till. Skrattar gör dom dock. Högt och hånfullt. Skratten blir högre och högre medans jag gasar på för allt vad bilen tål. Sakta men säkert gräver sig bilen ner i den allt lösare sörjan och bilen dras snart helt ner i åkern. Skratten blir dovare och allt blir svart när fönstrena täcks av lera. Jag fortsätter att gasa"

Jag vaknar inte av mardrömmen utan ljudet av bilens hysteriska gasande förföljer mig ända tills att klockan ringer några timmar senare.