Elljuspåret till Kairo

Jag har ett märkligt förhållande till "elljusspåret till Kairo". Förr. Långt innan gubbvader och otyg var det något som bara korsades på väg mot något bättre och man skrockade rått åt alla motionärer som inte visste bättre än att nöta på det där tråkiga jävla spåret. Men dom sista årens alla skador har gjort att jag tagit mig till elljusspåret. Många är dom promenader eller lätta löppass som jag valt att fördriva där. Jag har förts och förförts fram och tillbaka i min ensamhet. Ibland känns det som att jag hamnar i en annan dimension, för jag träffar aldrig några andra människor där ute i det blekt upplysta spåret. I går kväll blev det 70 minuter där bara Jag, Birro och mörkret trängdes under belysningen. Det kanske är jag som är konstig som en söndagskväll efter åtta går ut på elljusspåret. Sista låten i hörlurarna var passande nog "Söndagmåndagsång" med Thåström. Bättre avslutning kunde jag nog inte haft.