Om någon bara kunde lova mig något.

Ikväll hade jag bättre intensitet än på tisdagens cykelpass. 60 minuter från början till slut. Jag blev följdaktligen avsevärt svettigare på köpet. Tröttare i benen också, även om dom inte gnäller allt för mycket eftersom jag kör på relativt lätt belastning. Allt medans snön smälter utanför sitter jag alltså inomhus och gnetar på i långsam takt mot tider som inte ens utlovas vara bättre. Det är inte världens bästa motivator det. Osäkerheten. Kanske, eventuellt, om det vill sig väl, om solen skiner någon natt, när stiftklämman gör sitt återtåg, om Tiomila kommer ha fler startande lag än Jukola så kommer du nog förhoppningsvis ha en funktionsduglig kropp lagom till hösten. Vilket år låter vi vara osagt. Där står jag just nu. Eller sitter för att vara exakt. Jag sitter löst.