Irriterat och jävligt

Jag har haft en motig måndag att kämpa mot. Hela förmiddagen har jag varit irriterad och tvär. Datorn, telefonen och kollegor har fått ta emot fräsande och väsande från mig. Jag knuffade till och med ner min egen vattenflaska från skrivbordet, och låtsades sen att det var ett misstag, för att få svära lite extra. Jag vet inte ens orsaken till mitt måndagslynne. Kanske är det en reaktion på min fina marsmånad. Ny månad nya tag i rehabiliteringsvärlden. Inte så kul som det låter kan jag meddela.

Idag hade jag dessutom planerat ett lunchpass på SATS. Mitt undermedvetna gjorde allt i sin makt för att få mig på sämre tankar och byta ut träningen mot en stor kebabtallrik med pommes frites istället. Jag var tvungen att kalla in det tunga försvaret. Oförståndet. Varje gång en våg av träningsbojkott sköljde över mig svarade jag lugnt och oförstående. "Vadå inte träna? Nu tror jag inte att jag förstår riktig." Efter att ha tjatat med mig själv hela förmiddagen så gav mitt undermedvetna upp till slut och jag kunde gå och träna.

Väl på gymmet fortsatte motgångarna. Hörlurarna till musikmobilen låg typiskt nog kvar på jobbet. Jag satte mig på motionscykeln och trampade 35 minuter under tandgnissel och iskalla blickar mot folk som kom för nära. Efter ytterligare 15 minuters styrketräning så gick jag in i omklädningsrummet. Där blev min dag fulländad då det bjöds på instrumental hissmusik framförd på synt. Om jag får gissa spelades musiken in av en öststatsduo med hockeyfrillor ekiperade i glittriga kostymer. Jag var tvungen att springa ut från SATS efter en rekordsnabb dusch för att inte gå bärsärkagång.