Om man inte skrattar åt mig skrattar man åt mig

Det senaste på knäfronten är att jag har en märklig förmåga att trasa sönder det i alla möjliga sammanhang förutom under just träning. För några veckor sen var det ju trädgårdsarbete. Idag var det dags igen. Jag och Miniknatarna var ute på luftning och dom var inpackade i en gammal sliten dubbelvagn. Jag levde ut mina tävlingslustar och körde stenhårt rally-race till Miniknatarnas förtjusning. I en skarp kurva på gräsgrusigt underlag så gick ena framdäcket av och hela ekipaget, mig själv inkluderat, voltade framåt. För att rädda dom som räddas bör hann jag slänga mig runt på sidan och stoppa volten innan Miniknatarna slog huvudena i marken allt för hårt. Dom klarade sig utan större blessyrer och kunde skratta åt det hela redan efter några minuter. Kanske mest beroende på att jag snackade bort det hela som det coolaste man kan göra som kille var just såna här saker. Med mitt knä gick det sådär. Tror jag. Det blev lite uppskrapat men om jag samtidigt vred till det får dom närmaste dagarna visa. Just nu är det stelt och ömt. Ungefär som mitt självförtroende.