På väg till start tänkte jag?

Idag gjorde jag ett studiebesök på Lännas tävling. Det mesta såg ut som jag mindes det hela. Fullgod insyn till duschen utifrån. Samma gamla servering med personal som knappt kunde räkna. Bristfällig snitsling på Miniknatsbanan. Ett hav av stolryggsäckar. Parkeringsgärdet överbefolkat av parkeringspersonal. Speakersnack uppblandat med musik man tröttnat på för länge sen. Med andra ord kändes det som om tiden stått stilla. Inget fel i det. Det mest märkliga för min egen del var att jag tappat känslan. I detta fallet känslan av hur det känns att springa till start. Från parkeringen mötte vi alla tävlande som var på väg till starten. Jag kunde inte, hur mycket jag än försökte, komma ihåg hur det kändes och vad man tänkte på när man sprang till start. Det var bara tomt inom mig. Läskigt värre.