Tiomilasuget

Jag sitter fast i ett grönområde. Granar täta som plockepinn stretar emot när jag försöker pressa mig framåt. Min pannlampa slits bort från mitt huvud och i mörkret som faller över mig kan jag svagt se bortflyende lampor från den stora klungan löpare jag just var en del av. Plötsligt är en svart tystnad mitt enda sällskap och jag skriker högt i Tiomilanatten. MEN FÖRIHELVETE DÅ!!

Jag vaknar hårt inlindad i täcket på ett hotellrum långt från händelsernas centrum.

Min geniala plan att fly från Tiomila på alla sätt och vis har gått uruselt. Jag trodde att jag skulle göra mig själv en björntjänst genom att inte låtsas om Tiomila i år men mitt huvud har inte varit med på planen. Hela helgen har varit en orgie i dagdrömmar och jag har nog sprungit varenda sträcka både en och flera gånger. Drömlopp på "långa natten", bommar i dunkel gryning, ensam i ledning i mörker svartare än min bitterhet, kramp i parti och minut och en massa kontroller som spikats. Rakt på. Rakt på för fan AspLövet, har jag sagt om och om igen. Förutom på den där långsträckan där jag sprang höger. Jag tjänade tid där. Jag har inte sett några kartor ännu från tävlingen men det hade passat mig som en inoljad hand i en trädgårdshanske. Det gör ofta det märker jag. Passar mig. I dagdrömmarna.

Jag har inte vågat gå in på World of O ännu. Jag vet att jag kommer mötas av ett artikelhav som skriker Tiomila. Jag är inte redo för det ännu.

Kanske till sommaren.

Eller aldrig.