Dr Kortison skojar med mig

Jag åkte till Uppsala idag för att besöka Dr Kortison. Jag kallar honom inte för Dr Kortison för inte. Han är närmast besatt av kortison. Så fort jag råkar nämna något som laserbehandling, anti-inflammatoriska medel eller annan behandlingsform så skrockar han glatt och säger att allt sånt bara är verkningslöst humbug och att kortison är det enda som hjälper. När han gick bort till medicinskåpet för att fylla på sprutan med kortison så slickade han sig om munnen och ögonen lyste av förväntan. Jag fick vibbar av en törstig vampyr som just skall sätta tänderna i en vacker oskuldsfull kvinna med ett mäktigt dekolletage som bonus.

Efter att han fått in hälften av dosen i mitt knä så sa han.

"Fasen vad segt det var att få igenom sprutan i det här gamla ärret då."

Jag har nämligen opererat knät för exakt denna åkomma på 80-talet.

"Oopps!"

Bäst som han snurrade och vred på sprutan så gick den av och halva kortisondosen sprutade över mig. Kvar i knät satt nålen och darrade. Medans han gick och hämtade en ny spruta, med full dos (Yes!), så provade jag att spänna knät. Nålen rörde sig fint fram och tillbaka. Nu skulle jag haft kameran med tänkte jag och lät honom påbörja ännu en insprutning.

När han var klar så sa han att 14 dagars vila och sen excentrisk träning var mina närmaste mål. Sånt här kan ta flera år att få bort sa han sen för att göra mig på bättre humör. Jag tackade tveksamt och gick ut därifrån.

På vägen hem tog jag gamla Stockholmsvägen. I höjd med Lunsen fick jag något tjockt nostalgiskt i halsen och sträckte ut huvudet genom rutan och skrek högt.

"VI SES 2011!!"

Förmodligen såg jag ut som en fradgatuggande St:Bernhardshund med håret och öronen fladdrande i fartvinden.

Sen åkte jag hem för att lägga mig på soffan och där försöka tänka på ingenting.

Det går sådär.

Det går inte alls.