En lax. En glad lax?

Ja jävlar vad livet leker. Jag är som en lekande lax. Glatt färdandes mil efter mil motströms och på sluttampen så hoppar jag mellan några vattenpölar för att komma fram till en lite surmosse där jag en gång för länge sen föddes. Sen dör jag där. Utmattad och söndersimmad som jag är. Men glad är jag. Glad som en laxjävel. Knät känns inte alls bra men visst är det så att efter en kortisonspruta så skall det ömma och jävlas? Visst är det så. Sommaren är här och bättre orienteringsväder skulle jag inte ens önska min värsta H40-konkurrent. Jag känner värmen dallra på hyggen jag besökt för länge sen och mossarna som bara för någon vecka sen var sjöblöta är nu torra som välkomstbålen på ett Livets Ord konvent. Jag kunde nog inte önska mig något mer av livet just nu.


Nääeee!

Det här funkar fan inte.

Jag fick idag önskemål från bekanta att jag skulle göra en 180-gradare och börja blogga tvärpositivt. Det funkar fan inte. Jag känner ju direkt att jag springer kontrakurs mot allt vad livet har att erbjuda. Det svider i mitt orienteringshjärta att utsätta mig själv för sånt. Att få AspLövet med aktuell kroppsstatus att vara postiv är nog lika lätt som att få en Emit-bricka att pipa. Jag har faktist en god vän som slutat läsa min blogg för att han blev själv deprimerad av min tunga bitterhet. "Bra för dig. Jag mår dåligt när folk fastnar här och inte lyckas rehabilitera sig själva och sluta komma hit", sa jag till honom.

Med det vill jag bara säga att det inte finns någon ljusning i sikte. Allt är nattsvart. Men jag är ändå en lax om man vill låtsas att det finns en pannlampa till hands. Jag vet att det finns en underbar surmosse långt där borta även om jag nog aldrig kommer kunna ta mig dit. Bättre det än att vara en snorgärs som legat i bottenslammet hela sitt liv och inte vet något bättre.

Eller så kanske snorgärsen ändå har det bättre trots allt.