Orientering för 100 000 år sen

Jag sprang allt vad jag orkade genom skogen. Arrrgh! Sa jag högt till mig själv när jag närmade mig målet på min löptur. Arrrgh! När jag tänker efter var mitt ordförråd inte större än så. Arrrgh!! Arrrgh!!

Jag tittade på klockan och såg att det inte fanns någon klocka på min handled. Fan också! Den kommer ju inte att uppfinnas förren om hundratusen år. Jag såg på solen istället att jag ännu hade tid på mig. Över ett berg. Genom ett träsk. Inget kunde stoppa mina håriga ben den här dagen. Sen blev det natt. Jag sprang ändå. Jag visste ju inte bättre. När jag blev hungrig klubbade jag ett vildsvin och åt. Sen sprang jag vidare. Över ett berg. Genom ett träsk. Efter några dagars springande hade jag sprungit över ganska många berg. Genom många träsk också för den delen. Det störde mig inte så mycket för jag var snart framme vid målet.

Plötsligt såg jag en snygg neandertalskvinna i en glänta. Eller snygg vet jag inte. Hon var hårig som fan och påminde om mig själv faktist. Jag visste att jag borde springa vidare men jag kände mig plötsligt nästan djuriskt kåt. Jag smög mig fram och tog henne bakifrån. Hon märkte knappt att jag var där eftersom jag kom fort som fan. När jag belåtet gick därifrån så hade jag glömt bort vart jag var på väg. Jag vände hemåt igen. Nåja, skönt som fan var det i alla fall.