1979

Jag måste erkänna att det svider litegrann. Jättemycket. Inte svider som det kan göra när man kissar men det svider djupt inne i vaderna. Hårt och intensivt. Jag har gått igenom alla Jukolakartor från 1949 och framåt. Man kan bli matt för mindre. Många är underbart inbjudande medans resten bara är inbjudande. Kartorna mellan 1949 och 1967 är svartvita så där har jag lite svårt att skapa mig en bild av hur det kan se ut. På resten har jag dock inga problem att leva mig in i terrängen.

Sa jag att det svider? Mycket beroende på att kartan från 1979 är kanske en av dom mest lockande. Givetvis kan det bero på att årets Jukola går där borta och jag sitter här hemma och planerar ingenting för helgen. I mina tankar springer jag den 5:e sträckan på 1979 års kavle.

Uppför till ettan och jag trampar på i den finska myllan. Hoppar av vägen och läser fokuserat på "berg i dagen" fram till en spik. Idag är jag bäst hinner jag tänka och plötsligt är jag halvvägs till tvåan. Lätt som fan. Kommer det inga svårigheter snart. Jag springer på ryggar, vevar med armarna när det blir för trångt vid stämplingarna och fräser åt folk som rabblar kodsiffror. Trean och fyran är så lätta att jag släpper på allt vad benen håller. Dom håller. Just idag är jag stark. Trots att det är 1979. Konstig känsla det där. Till femman blir det äntligen lite finlir och jag snurrar upp konkurrenter. Håll till höger skriker jag och går rakt på.

Till sexan springer jag så hårt att jag knappt hinner bromsa in vid kontrollen. Det är radiokontroll och jag skriker högt åt dom gamla gubbarna som sitter där i sina gummistövlar och dricker kaffe ur pumptermos. "KAMMA TILL ER NU FÖR FAN! HÄR KOMMER TÄTEN!" Sen händer det vid sjuan som aldrig brukar hända mig. Jag bommar. En svår sträcka uppför utan direkta hållpunkter. Kanske jag borde ha kört noggrannare på kompassen. Kompassen är inte riktigt min grej. Jag är ju en finlirare som smeker mig fram längs den redovisade kurvbilden. Svänger runt 30 sekunder innan jag får syn på skärmen, eller om det var en neonskrikig finsk klubbdräkt som ledde mig rätt.

Jag tar igen den förlorade tiden till åttan. Jag är en av få i världen som kan springa ikapp bommad tid. "RAKT PÅ FÖR FAN!" skriker jag åt mig själv och spikar kontrollen. Till nian är det utför och jag börjar le lite grann. Här kommer han. Mannen. Mytomanen. Legenden. Vid nian stämplar jag tillsammans med en konkurrent. Jag tittar nedlåtande på honom utefter hygget till tian och han viker ner sig direkt. Jag chansar in till kontrollen vilket inte är rätt taktik men det lyckas. Försvarar mig inför mig själv med att jag inte har tid för bekväma lösningar i detta skede. Spurten är en ren formalitet och jag tar emot folkets jubel. Min klocka stannar på 42,10. Inte så tokigt på 7,5 km och jag känner mig rätt nöjd med loppet. Helt nöjd ska man aldrig vara.

- "42,10! Då hade du varit sträcksnabbast 1979. Inte illa!"

Ja du, sån är jag tydligen.

Bäst i världen.

28 år försent.