Att svettas eller inte svettas.

Termometern visade 32 grader plus och från solen, som stod rakt ovanför mitt huvud, pressades en tryckande hetta mot mig som mest påminde om värmen från en övereldad vedbastu. Jag började få tvivel om det var så klokt att skicka det där sms´et 3 timmar tidigare.

"MTB 1,5-2 tim. Idag. Samling Ägget 13,00. Svettgaranti"

Uppenbarligen var det fler som inte brydde sig om den stekande hettan för två lite bättre killar anmälde sitt intresse. M.t.P och Dalis var inte sena att hänga på. Eftersom det var mitt första träningspass sedan kortisonsprutan för 2 veckor sen och i grova drag det första pass på drygt en månad beställde jag en lugn runda. Ingen av mina träningskamrater beklagade sig över detta till min glädje.

Vi rullade ut ur Ägget och tog sikte mot Ängsjö. Den stillastående luften var inte på något sätt svalkande utan kändes mest som en kompakt vägg av tidigare nämnd bastuvärme. Vi fyllde färden med skitsnack och beklaganden. Här skulle jag kunna skriva vilka platser vi passerade och vilka underbara stigar vi trampade fram på men det är nog lika jävla tråkigt att läsa som att skriva om så vi hoppar fram lite i berättelsen.

På bilden nedan kan ni se mina två träningskamrater. Jag tvingade dom att ställa upp på bild precis efter att vi kämpat uppför Bodaängsbacken. Om man för ett ögonblick släpper blicken från dessa två skönheter, som kan sätta flickors hjärtan i brand bara genom att vara sig själva, så ser man en sagolik skog i bakgrunden. Nu är inte jag ärligare än att erkänna en sån falskhet att fick jag chansen att springa där borta, en eller ett par repor, skulle jag byta bort cykelpasset med dessa herrar 7 dagar i veckan. Sorry killar. Man måste välja sina chanser här i livet. Fast nu är ju inte jag i den positionen att kunna välja så vi låtsas som att jag aldrig sa det jag just sa.



Efter fotografering tog vi oss med avsevärt bättre fart fram mot Bögs gård och en fikapaus. Ungefär här (med "här" menar jag utefter en grusväg som ser ut som en grusväg som vilken grusväg som helst fast på den här grusvägen får inga bilar åka) noterade jag också att det inte fanns en enda svettdroppe på min kropp. Inte ens under hjälmen. Tydligen var det så varmt att minst lilla svettdroppe dunstade bort direkt. Så mycket för min svettgaranti. Det var bara att dricka mera vatten, som vid det här laget var pissljummet, och hoppas på det bästa. Vid Bögs gård var det heltomt utanför serveringen. Ovanligt. Svaret fick vi inomhus där alla bord var upptagna av flämtande fikagäster. Vi spände dock upp bröstet i dom något för tajta cykeltröjorna och satte oss i solgasset utanför.



Efter välbehövlig vila satte vi fart hemmåt. Hemmåt i detta läge var 10-18 kilometer beroende på vilken väg man tog. Vid Norrviken ville mina träningskamrater cykla raka vägen hem men jag sa bestämt nej. Med löfte om att vi skulle se snygga tjejer solandes toppless utefter Norrvikens sjökant fick jag med dom på den lite längre svängen. Tyvärr såg vi mest barnfamiljer och påklädda valrossar. Dalis lyckades dock se en lagom snygg tjej som solade toppless, men eftersom hon låg på mage så godkände vi bara en halv poäng. Tyvärr blev den där halva poängen vinnarresultatet så det var med besvikelse vi svängde bort från sjön.

Vid Glädjens trafikplats svängde Dalis av och bara en kort stund senare var det M.t.P´s tur. Plötsligt var jag ensam och med ensamheten kom tröttheten. Sista kilometern hem till mig är en segt sluttande uppförsbacke och i lårmusklerna var det så här dags majbrasa för fullt. När jag vinglande klev av utanför mitt hem visade cykeldatorn 40,40 kilometer med en effektiv cykeltid på 2,02,30 tim. Dom enda stoppen var den där fikapausen och ett stopp för att byta slang då jag fick en punka utefter Norrviken. Jag bytte dock på finfina 3 minuter (kan vara en glädjetidtagning) så den räknas nästan inte. När jag låste upp dörren kom huvudvärken farande och jag kunde nöjt konstatera att fysisk trötthet kan man aldrig bli trött på.