Mattan var grön och fin

[MTB 28 km. 1 timme 38 minuter]

Stärkt av den goda nyheten att Tiomila 2008 skall hålla till i den lummiga slottsparken istället för att trängas med bilvrak och utbrända ruiner hos Räddningsverket beslöt jag mig för att åka och testa underlaget. Väl på plats tog jag av mig cykelskorna och strumporna för att köra några ruscher över gräsmattan barfota. Den kändes kompakt och med en skönt stunsig densitet. Bäst som jag sprang där upptäckte jag att ett pensionärspar på en parkbänk, en picknickande familj samt ett par stavgångare stannat upp i sina förehavande och betraktade mig. Jag packade raskt ihop min utrustning och trampade därifrån. Man vill ju inte få stämpel på sig av att vara psykiskt labil.



För dagen var jag annars ensam på cykelturen. Helt och hållet självvalt. Redan dagen innan visste jag att det skulle tränas men jag försökte inte ragga sällskap. Ibland måste jag få träna själv även om det oftast är roligast om man är fler. Jag brukar skämtsamt skoja om att jag är introvert men saken är den att det ligger rätt mycket sanning bakom dom orden.

På vägen hem var planen att cykla lite nya skogsstigar och jag trodde mig möjligen veta att det skulle gå en stig någonstans längre fram. Det slutade med att jag fick släpa cykeln säkert 500 meter i skogen innan något som kan kallas cykelbart underlag dök upp. Det är tyvärr så jag inte bara cyklar utan även lever mitt liv. Eventuellt, kanske, möjligtvis, händelsevis, måhända, med viss möjlighet, nog, joråsåatte, det tror jag att det är men nog ska det förmodligen bli bra, väl? Antagligen är jag vagare än vad som är nyttigt.