Ni älskar FÖRIHELVETE inte orientering.

Jag börjar bli jävligt trött på alla som påstår att dom älskar orientering. I dessa tider av vilodagar och sprintcuper har plötsligt orienteringsrörelsen fått en ny klan av utövare som tror att dom håller på med något genuint och att just dom är ryggraden i sporten.
I HELVETE HELLER. Bara för att man kan hoppa över några parkbänkar i storstadsmiljö och bor med likasinnade på O-ringenveckan, där man grillar fläskfile och dricker bag-in-box vin, så skall man fan inte tro att man håller på med orientering. Vi älskar orientering, säger dom till sina bekanta. MEN VAD FAN! KÄFTEN! Bara för att man har köpt en tajt klubbdress och springer några sommartävlingar betyder ingenting. INGENTING! HÖR NI DET!?

Fan, se på mig. Jag har sprungt flera tusen tävlingar, slitat ut ett par hundra orienteringsskor, nästan frusit till döds på tidiga vårtävlingar, spytt blod av trötthet men ändå inte brutit, sprungit tävlingar där banan inte fått plats på A3-kartan, blivit jagad av björnar, varit på tävlingar där den enda stigen man såg var myrstigen och dessutom. DESSUTOM! Vägrar jag springa orientering där svårighetsgraden kan jämföras med inskolningsklass. Om jag vill se glada och sura gubbar går jag på krogen en lönhelg. SUG PÅ DEN!

Luffarligan sen då. Vad fan är det? En samling pensionärer som nöter ut Stockholms närområden och tror att dom håller på med samma sport som dom en gång startade. Vi älskar orientering. TROR NI JA! Hade ni haft lite stake kvar i era slappa kroppar hade ni för fan vägrat springa i dom områdena och pallrat er ut i landet på jakt efter vildmark. VILDMARK! Ringer det en klocka i era senila huvuden kanske? FAN VAD TRÖTT JAG BLIR! Vi älskar orintering. Bla bla bla. JAG älskar orientering! Hör ni det era myspysiga skogsnördar? HA! DÄR FICK NI! Ni kanske älskar er fru, eller i bästa fall er trötta gamla Volvo men kom fan inte här och tro att ni älskar orientering. ORIENTERINGSMUPPAR!