Asplövet på turné

Jag har varit ute på en liten turné. En vild jakt på orienteringsmarker jag besökt förr men som jag aldrig kommer få beträda igen. Lite grann nära men ändå inte ända fram helt enkelt. Det gick bra. För bra eftersom jag mår sämre nu än när jag åkte iväg.

Ett kort hopp in i turnén och jag befinner mig på en Sibyllakiosk i Ludvika. Jag sitter tyst och stirrar mig blodig på en fin tunnbrödsrulle. En kokt korv, mos, räksallad, grönsallad, lök, senap, ketchup. Hela härligheten är pudrat med grillkrydda och omsvept av tunnbröd. Den ser sagolikt god ut men just idag kommer den inte att ätas. Inte av mig i alla fall då jag är bakfull som ett löskokt ägg. Jag suckar tungt och går ut till bilen som står och steker i solen. Än så länge har jag inte sett någon intressant skog på turnén så huvudvärken tilltar.

Ganska omgående började jag dock må bättre. Strax norr om Ludvika ser jag en skylt som säger Gussjöstugan. Plötsligt minns jag ett träningsläger på 80-talet i nämnda stuga. Ett av passen minns jag extra väl eftersom vi i sommarvärmen beslöt oss för att simma över en rad småsjöar på kartan. Med träningskläder och orienteringsskor så blev det ett långpass med inslag av simning. Kanske ett av karriärens roligaste pass.

Plötsligt sert jag en vägskylt. Fredriksberg 42 km

SVÄNG VÄNSTER! Skriker jag högt men tyvärr en sekund försent då vi redan åkt förbi korsningen. 4 mil från Älgdrevsmarker suckar jag tyst och sjunker djupare ner i baksätet. Vi passerar ganska direkt Grangärde och jag minns en fin 12,5 km bana som jag sprang där 1988 i H21L. Jag bommade 12:e kontrollen, den där lilla höjden i sumpskogen ni vet, med 30 sekunder men det var också allt. Vi åker vidare och jag sitter och funderar på om Ulriksberg eller Fredriksberg var bästa stället att bo på när man sprang Älgdrevet.

Plötsligt uppanbarar sig himmlesriket på jorden och baksmällan är som bortblåst. Vi åker genom Malingarna. Skulle jag skaffa mig en vänort här på jorden så vore det här. Vägen slingrar sig fram på en tallhedsås över sjön Malingen och jag får vibbar av Finska pärlan Punkaharju. Jag stannar bilen och sätter mig i blåbärsriset. På andra sidan smeker sig en småkuperad tallhed ända ner i sjön och vattnet är lika mjukt som Salma Hayeks bröst. Här skulle jag kuna dö tänker jag innan det börjar skrikas om glasspaus från Miniknatshållet. Jag lämnar motvilligt platsen bakom mig och vet att jag inte kommer att mötas av något som kan jämföras.





På plats i Dala-Järna är det dags för inkvartering. Det fanns att välja på husvagn eller tält. Det blev tält och omgivningen bestod av småslyig lövskog vilket inte gjorde saken bättre. Jag sprang ett varv i omgivningarna men efter 100 meter gav jag upp. Allt känns tungt.



På kvällspromenaden stannade jag till vid Västerdalälven. Den flöt fram i samma takt som jag springer numera och givetvis var skogen mycket vackrare på andra sidan. Jag funderade ett tag på att simma över men en bäver i vattnet kastade elak blickar mot mig så jag vände åter in i skitskogen. Malingarna lämnade inte mitt huvud för en sekund så jag bittrade ihop under kvällen ikapp med den råa sommartemperaturen.



Innan turnén skulle vända hemåt gjordes ett besök på Dala-Järnas flyplats. på schemat stod dragracing för skotrar. Min förhoppning var att flygplatsen skulle bjuda på vacker tallhed att strosa i men det var lövsly här också. Jävla skit. Då tröstade det föga att dom där jäkla skotrarna körde 150 meter på 4-5 sekunder. Jag lämnade platsen med damm i halsen och tårar i ögonen.



Hela resan hem satt jag och funderade på hur jag kan bostätta mig i Malingarna. Kanske skulle man förtidspensionera sig och köpa en liten stuga på en av dom små åsarna som viker ut sig i sjön. Tallhed på ena sidan och brygga på den andra. En kasse öl på kylning i sjön och långpass varje eftermiddag. En utopi för dagdrömmare.

I Ludvika gör vi ett fettstopp på McD och där stöter jag på legenden Christer Nilsson. Vi samspråkar lite och han berättar att han är på väg till O-ringen där han skall ha utställningen hela veckan med Noname. Jag spelar iskall och visar inte att jag är avundsjuk och nästan är på gränsen att trycka upp honom mot väggen och skrika högt i hans ansikte.

O-RINGEN!! FATTAR DU HUR JÄVLA BRA DU HAR DET!!

Men jag håller tyst och säger hej då innan jag äter skit som borde föbjudas. Sen åker jag hem till en bitter vardag inte alls lyckligare än hur läget var vid turnéns start.