En seger att minnas

Jag har haft en segdragen fulwhiskey i hyllan som aldrig velat ta slut. Otaliga är dom kvällar jag försökt bli av med den men flaskjävlen envisas med att stå kvar i skåpet. Lite grann som "Pojken med guldbyxorna" fast för min del handlar det om "Gubben med fulwhiskeyn". Det har, vad det verkar, funnits en oändlig mängd fulwhiskey i flaskan.

Men ikväll bytte jag taktik. Jag fyllde ett glas med is för att sen blanda i cola och spä ut med den nämda fulwhiskeyn. Innan jag hann bli apfull var flaskan slut och en lättnadens suck föll över mina skakiga gubbvader. Hade jag bara haft lite Lipovitan eller RedBull så hade det kunnat bli lite Thai-vibbar också. Inte för att jag är kräsen på så sätt men vem hade inte hellre legat på en sandstrand därborta än suttit hemma i spöregnet utan att kunna träna ordentligt. Sanna mina ord om detta inte var en seger att minnas, även om det bara var över en flaska fulwhiskey.

Skit i det nu.

Det roliga är att när jag blir full så återkommer långtidsminnet. Plötsligt minns jag orienteringstävlingar som varit bortblåsta från minnet. Jag minns konversationer på hemresor från Jukola. Dom koversationerna brukar annars vara både censurerade och bortglömda. Närminnet däremot är lika folktomt som Systembolaget den 24:e varje månad. Nu minns jag till exempel inte vad jag ska göra imorgon. Bortsett från tåhäfningarna då. Kanske måste jag gå in på finwhiskeyn för att radera dom.