Hitom Avesta (rätt nära Masarnas hemmaplan)

Helgen har varit bra. Om man med bra menar noll träning och en totalhavererad avslutning. Men som sagt det var en bra början i alla fall. Tillbringade helgen i Dalarna där jag satt i spöregnet och läste Skogsport. Tidningen föll dock samman ganska fort i det ihållande regnet så jag fick nöja mig med att lyssna på regndropparna i min panna. Med andra ord var allt bra.

På vägen hem blev det sämre. Strax hitom Avesta, sett från mitt håll, passerar man ett tallhedsparti som inte är av denna värld. Hela spektrat av tallhedstyper slängs emot en från bägge sidor. Det är platt vitmossehed, böljande blåbärsrished och kurvigt stenhed. Man får hela kartan av tallhed på bara några kilometer. Jag var så här nära [måttar med tummen och pekfingret väldigt nära varandra] att stanna bilen, kliva ur och sen bara springa planlöst. Men just som jag lättade på gasen och började söka efter en bra plats att stanna på i vägrenen så knarrade det till i knät. Jag vaknade upp ur min tallhedspsykos och körde vidare mot något sämre.

När jag kom hem försökte jag undersöka om Avesta OK hade någon karta över partiet. Tyvärr var deras sida lika innehållslös som min träningsdagbok. Kanske är det så att den underbara talleheden bara är ett smalt parti längs med vägen för att jävlas med terrängknarkare som jag själv. Så istället för någonting positivt kom en begynnande infektion krypande här på kvällskanten. Tack för det helgen.

Nu ligger jag i soffan och känner mig sådär sommartrött på livet som bara AspLövet kan göra.

Det säger inte lite det.