Moment 22

Idag har jag varit ute 2.5 timme i skogen. Det gjorde mig gott och ont. Mest gott i början. Sen ont. Jätteont.

Vi tar det från början.

75 minuter ägnades åt att hänga ut snitslar till ett kommande arrangemang. Solen sken och jag promenerade raskt för att ibland inte kunna hålla emot utan lättare löpning på kortare avsnitt bröt ut. I skallen mådde jag bra men ju längre ner på min kropp man kände efter desto mer ömmande upplevelse. Knäna smärtar inte men dom skriker heller inte av lycka. Jag vete fan. Bra är dom inte. Inte dåliga heller. Bara tveksamma.

Efter att ha vilat några timmar besökte jag en klubbtävling med förhoppning om att må bra. Det gjorde jag till en början. Jag smög mellan kontroller och fotade lite. Ibland låg jag bara ner och tittade på trädkronorna. Mest kände jag paniken komma. Vid målet stod ett 30-tal löpare och "eftersnackade". Jag låtsades trivas och fotade lite till men inombords skrek jag högt. TA MIG HÄRIFRÅN!! Till slut lyssnade jag på mig själv och åkte hem.

Jag insåg när jag kom hem att jag behöver komma ut i skogen eller på tävlingar för att inte bryta ihop. Väl där så bryter jag ihop när jag bara får vara en trött betraktare.

Rökt om du åker dit.
Rökt om du inte åker dit.
Rökt som i ett jävla Moment 22.