Arv eller Miljö?

Jag får ofta frågan hur det kom sig att jag blev världens bästa orienterare. Miljö säger jag. 100% miljö. Följdfrågan blir alltid. "Du måste ju ha en enormt fin arvsmassa?" Det trodde jag också fram tills att jag fyllde 15 år och fick tidernas värsta schlatterattack. Sen den dagen har jag litat på min miljö och mycket riktigt visar dom senaste årens kroppskatastrof att mitt arv lämnar mycket att önska. Nog om det.

Min bror och jag växte upp långt ute i skogen där vi fick sköta oss bäst vi ville. Vi tränade och sov. Möjligen lekte vi med pinnar också men det minns jag inte. Varje lördag kom våra föräldrar förbi och lämnade en flaska saft och en påse bullar. Då var det fest skall ni veta. Vi brukade tävla om vem som kunde stoppa in störst bulle i munnen och samtidigt rabbla upp finska klubbnamn. Oj vad vi skrattade. På bilden här under kan ni se hur vi sitter vid köksbordet och har precis kastat oss över veckans matleverans. Det där köksbordet var även vardagsrumsbord och... ja fan, det var allt vi hade när jag tänker efter. Som ni ser har jag en förlaga till Birkenstock på fötterna medans min bror var hårdare och körde i träskor. Sånt härdar vristerna ska ni veta. När det var läggdags kröp jag in under tallen som ni ser uppe i vänstra hörnet. Min bror hade det lite lyxigare eftersom han hade hittat en sopsäck att sova i. Ibland när det var smällkallt på vintrarna fick jag krypa ner med min bror i sopsäcken. Han är snäll min bror. Tillsammans levde vi sådär en bra bit upp i junioråldern innan brudar och alkohol började bli intressantare än blåbärsplockning och kottkastning.

Det handlar alltså bara om miljö om man skall bli bäst. Ta inte i för mycket bara. Då kan ni bli miljöskadade.

Det har jag blivit.