Först lägga ner sen putta i för birdie

I natt vaknade jag av att det värkte i knäna och inflammationen som jag jobbat bort med kortison och rehab var som pånyttfödd. Det märkliga är att jag i princip vilat dom sista 5 veckorn på grund av en segsliten infektion i luftrören. Jag måste vara ett medicinskt underverk som kan framkalla inflammationer i leder och muskler utan att anstränga dom. Bäst som jag vände och vred på mig under natten pendlade mina tankar mellan att helt ge upp idrottslivet till att eventuellt vila fram till nästa år för att om möjligt kunna börja gneta igång igen. Under några ögonblick sådär vid 2-tiden funderade jag även på att gå upp till datorn för att följa onlinerapporteringen från H43-kavlen. Jag avstod med tanke på mitt labila psyke just nu.

Idag hade jag nästan bestämt mig för att nu får nog vara nog och jag stänger bloggen och mina orienteringsdrömmar. Sen kom Per-Ulrik och förgyllde min dag. Eller om han nu sänkte mitt liv på sikt. Framtiden får utvisa. Hursomhelt följer jag slaviskt golftourerna i Europa och USA varje vecka av någon även för mig oförklarlig anledning. Per-Ulrik, som alltid varit en personlig favorit, har harvat dom sista åren och efter en höftoperation 2004 förlorade han tourkortet och har fått spela på inbjudningar och mindre tourer. Därför glädjer jag mig att även skadade och halta föredettingar kan komma tillbaka. Han tände ett litet hopp i mig även om jag nog vet att mina förhoppningar borde ha dött ut för 5 år sen.

Jävla Per-Ulrik.