Förr var vi hårda men innan förr...

Jag brukar, med all rätt, säga att vi var fan hårdare förr. Nu är det förkortat skit i förenklad skepnad som gäller. Men om vi var hårdare förr så var dom ta mig fan skithårda innan förr. Det vill säga innan jag var med. Då var dom så hårda att det gjorde ont bara att intressera sig för orientering. Sen om man hade mod att börja springa så fick man veta att man levde på riktigt. Jag tog mig friheten att kolla upp vad dom gjorde i klubben det året jag föddes. 1966. Jag myser när jag ser vilka strapatser dom tvagade sin lekamen med. Vad gäller KM så hade dom inte kommit in på den klassiska distansen ännu. Dom hade kort och gott ett 2-mila KM. 2 mil. Varken mer eller mindre. Nuförtiden brukar klubbens "långdistans-KM" vara ca 8 km för seniorerna. Vilken devalvering. I seniorklassen 1966 startade 10 man och Börje Johansson vann på 2,10.55. Den löpare som kom sist var ute i 3,44,10. Ingen bröt den där dagen. Så stenhårda var dom på den tiden. Kontroll 9 var förresten en "matkontroll". Bara en sån sak.


Dom hade natt-KM också på den tiden. Banan var inte längre än 8,8 km men man ska tänka på några viktiga faktorer. På den tiden var det inte mörkt. Det var kolsvart. Man såg inte handen framför sig även om man stod ute i skymningen. Sen var ju lamporna inte så tillförlitliga. Man hade några kilo batterier på ryggen och skenet från lampan nådde knappt ner till kartan. Det var en helt annan sport än vad dagens strålkastarlampor ställt till med. Göte Boudrié vann på 1,27,53. Det var en kanontid på den tidens nattorientering.