Ingenting

Någonstans inne i mitt bittra retrohjärta så tycker jag nog ändå att förändring är bra. Orienteringssporten måste liksom följa med i tiden. Vi är redan framme i 2007 och 80-talet finns knappt kvar i Wikipedia längre. Folk har fan inte tid att hålla på med jobbiga och tidskrävande fritidssysselsättningar längre. Kort och intensivt är det som gäller. PANG! In på gymmet bara och sitt i en maskin samtidigt som du tittar på dig själv i spegeln med ena ögat och flörtar med något het personlig tränare med det andra och sen är du hemma innan frugan hunnit handla hem färdiglagad middagsmat. På helgerna har folk så mycket skit inplanerat att dom bara hinner gå in bakvägen på IKEA och handla en 5-kronors korv innan dom måste åka iväg till nästa evenemang. Skynda! Skynda! som Gunde sa till sig själv när han bytte en blöja på under 5 sekunder.

Det är just därför orienteringssporten måste knipa åt sig dom sekunder som går från sina utövare. Sprintdistansen är en bra början. Men vi måste nog våga ta ut svängarna lite mer, eller dra åt svångremmen ett par hål för att vara exakt. Successivt så måste vi förkorta banlängderna. 2km måste bli 1,5km som får bli 1km som i förlängningen hamnar på 500 meter som i sin tur blir 250 meter som sen bör ligga på 100 meter som givetvis får bli en supermicro-O på 10 meter och så låter vi det bli 1 meter orientering. Start/Stopp. Start/Stopp. Start/Stopp. Vem vann? Tusendelar avgör och stämplingsteknik är inte att tänka på för kontroller har vi givetvis rationaliserat bort. För det är förlegat och tar tid och tid är det sista vi har tid för och karta, ja vad fan ska vi med karta till, den kostar pengar att framställa och pengar har vi inte och sen blir den bara utskrattad av utövarna när vi printar den på vår 299:- printer från Elgiganten och då skiter vi istället i kartan för ingen hinner ändå titta på fanskapet på dom tusendelar dom tävlar. Start/Stopp. Start/Stopp. Start/Stopp. Vem vann? Ingen vet så vi lägger ner sprintdistansen.

Långdistansen då skriker någon. Klassiska distansen säger retronördarna och surar i ett hörn. Fan vet om vi inte måste lägga ner den på en gång. PANG! Borta. Saknad av få. Förlåt. Ingen. Den var ändå bara ivägen. Den var lång och svår och ingen orkar vara trött i dagens samhälle för då orkar man inte umgås med grannarna och man orkar inte hinna med karriären och man hinner inte tänka efter för det måste man göra står det i kvällstidningarna. Hej då! Nattorientering håller ingen på med och ingen ser vad som händer så den kan få försvinna i tysthet. Schhhhhhh... Budkavle. Stafett. Vem i dagens stressiga samhälle har tid att stå och vänta på att någon annan ska göra det som man själv gör så mycket bättre? Ingen. Kollektivet är en utdöd konstform. Nu är det egoism och introverta vibbar som gäller. Bort med den. Vi säljer den till någon rik Shejk. Och sen då?

Sen finns vi inte mer. Orientering är en utdöd sport. Ingen minns. Ingen saknar. Vi har tid att göra annat. Svära över att dom bara visar fotboll på tv och handla billiga importerade korvar på Liedl. Klippa gräsmattan och byta panel på villan. Åka på semester till Thailand och titta på Idol varje kväll. Minnen från förr tynar bort och framtiden är inte vår. Allt bara är. Är slappt och behagligt. Är ingenting.

Ingenting.

Ingenting är bättre än någonting dåligt väl? För dålig är orienteringssporten. Alla klagar på allt och alla klagar på att alla klagar på allt. Vi har oss själva att skylla. Därför är ingenting bättre.

Ingenting.