Värme och kärlek till mina sprintvänner

Terrängen jag såg i Bulgarien var av den buschiga sorten. Varken inbjudande eller vacker. Ändå befann jag mig i en ort som hette Golden Sands. Guldfärgad Sand. I mina ögon var sanden sandfärgad men vad vet jag om sånt. Skogen hade heller ingen guldprägel men å andra sidan är Bulgarien rätt stort så det kanske är lite hårt att dömma ut skogen för en hel orienteringsnation på dom få kvadratmeter jag såg. Vad platsen jag besökte däremot skulle passa ypperligt för är sprintorientering. Jävlar vad det fanns mycket hotell, gator, pooler, staket, gräsytor, murar, invecklade gångvägar, vildhundar, trappor, strandstolar, porrklubbar, ölserveringar, enskilda träd och annat sånt där som sprintfolket gillar.

Detta fick mig att fundera lite.

Tänk om vi skulle ta och bunta ihop Sveriges alla sprintorienterare och skicka dom ner till Bulgarien. Vi chartrar ett par gamla uttjänta militärplan och så forslar vi ner dom med löfte om att dom kommer få springa sprintorientering sju dagar i veckan året runt i en soldränkt miljö. Tänk vad glada dom skulle bli. Dessutom är det så varmt därnere att dom kan springa i tajta shorts och linnen. Då kan dom jämföra solbrännor och vägval hela kvällarna över en tropisk drink. Vi, Sverige alltså, skulle ju gå i bräschen med detta koncept och om allt faller väl ut kommer en massa länder följa efter. Vi skapar alltså en hel nation till bredden fylld av sprintentusiaster. Sprint-VM kan gå där varje år så slipper dom åka så långt också. Alla vinner på detta. Sen om någon sprintlöpare, mot all förmodan, vill komma hem till Sverige igen så tvingas vi erkänna för dom.

"Komma hem? Ojdå, sa vi inte att ni är deporterade och aldrig mer får komma hem. Förlåt, det borde vi kanske ha nämnt. Enligt EU-regler så räknas ni inte som en förföljd minoritet så ni får nog snällt vara kvar här bland era sprintvänner. Nåja, nu vet ni det i alla fall."

Nu kanske ni tycker att jag förföljer sprintlöparna med såna här idéer men det är bara internet som ställer till det. Det skrivna ordet är bra, allt som oftast, men ibland kan det vara svårt att få fram tonläget i det man skriver. När jag till exempel skriver att vi ska deportera alla sprintlöpare till Bulgarien så skriver jag det med värme och kärlek i fingerspetsarna. Bara pekfingrarna i och för sig men det beror på att jag enbart använder dom när jag knapprar fram min halvsanningar.

Värme och kärlek.

Glöm inte bort det min sprintvänner.