[Arkiverat] Pissi Pausi

Pissi Pausi

Nedanstående text är lika mycket fakta som fiction, men mest av allt är det en lång text om AspLövets minnen och tankar om Jukola. Fragment av texten kan nog te sig lite självupptagna men så blir det när skribentens 21:a jukolaresa inte blir av 2005.


Jag är kissnödig.

Kanske inte låter som ett stort problem, men just nu är det akut. Akut långt att gå för att kunna kissa. Hade behovet uppstått om 10 timmar hade det inte varit något problem. Då hade jag bara ställt mig bakom den där lilla granen där borta. Men nu, klockan 14 på eftermiddagen och TC fyllt av publik, tävlingsklädda damer och en och annan förvirrad finsk bonde som undrar vad som står på är det inte aktuellt. Jag har nu två alternativ. Antingen kan jag gå 1 kilometer runt måltribunen långt där borta vid horisonten, svänga in i den glesa tallskogen och hoppas att jag hittar ett tätt buskage att stå i bland alla finska tältare. Eller så går jag rakt bakåt till dom officiella toaletterna som är säkert en halv evighet bort med en kö som är värre än systembolaget en fredagskväll.

Jag håller mig ett tag till i väntan på att jag måste ta ett jobbigt beslut.

Det här med avstånden på Jukola är nästan komiskt. 50% av tiden på en Jukolaresa går till att promenera från någonstans till någonstans. Man går till pendeltåget, till båten, på båten, virrar runt på båten mellan mat, butiker och taxfree, av båten, till bussen, från bussen, till tältet, vart faan är tältet?, här är tältet!, till TC, oj vad långt, gå i en sportbutik, köpa en dricka, gå en bit till, titta på spurten, Hallå!! man kommer knappt se löparna långt där nere, gå till en annan sportbutik, gå och köpa en lakritsrem, försöka hitta en toalett, vart faan är den?, sätta sig ner och vila, gå tillbaks till tältet, gå tillbaks till TC för man missade en sportbutik, gå till matförsäljningen, köpa mat man inte vill ha, gå till matborden som är långa som attan, gå tillbaks till tältet, undra när damtävlingen startar, gå tillbaks till TC, man är trött och det har inte ens börjat på riktigt ännu.

Och sen undrar man varför vaderna pajar ihop efter 1 km av banan.

Jag beslutar mig för att kissa bortom målet. Hittar en liten tät gran mellan Paimon Rastis lilla tältstad och en vattentank. Ahhhh.. Jag skulle inte ha druckit så mycket vatten. Men varje år gör jag samma fel, trycker i mig vatten hela dagen i tron att det skall hjälpa. Förmodligen spär jag ut kroppen till bristningsgräns och traskar sönder mina ben i jakten på den lilla granen att kissa på.

Det var bättre förr.

Jag minns mina första Jukola, inte bra men ändå tillräckligt för att komma i håg. Man hade inte dom här problemen på den tiden. En annan sak som har blivit sämre är alla makkara-stånd. Förr behövde man bara vända på sig så stod där en liten grill och man kunde köpa 2 makkara med senap att mumsa på. Numera verkar dom ha slutat släppa in småhandlarna och har kort och gott en korvgrill, otaktist placerad bakom, bortom, förbi någonstans långt därborta så att man behöver gå alldeles för mycket igen. Jag tror banne mig att makkaran var godare förr också, eller så är jag bara bitter och gammal. Det kanske inte var bättre förr?

Kartjäveln är grön!

Rautavaara 1996, på bussresan dit lyssnar vi på Finlands-Svenska radion och reportern rapporterar om extremt snabblöpt tallhed och damerna krossar banläggarens idelatider. Stämningen stiger i bussen och vaderna spritter av förväntan. 12 timmar senare svär man över den Finska brötterrängen man fått harva i. Faaan!! vilket skit rent ut sagt. Det var givetvis bara damerna + herrarnas kortsträckor som fick smörterräng. Typiskt Jukola skulle jag säga. Hur många gånger har man inte stått på TC omgiven av underbar tallhed och smäcker terräng för att under loppet bara få ett grönsaksblad att kämpa med. Nu överdriver jag lite. Det har funnits flera bra år men ändå liksom. Varje år har man såna enorma förväntningar att man nästan inte kan bli annat än besviken. Sodankylä 1994 var iofs ett år att minnas med midnattssol och enorm sluttnings-OL.

Nu är jag kissnödig igen.

Skymningen börjar tränga på och den varma sommardagen börjar få en friskare kvällskaraktär. Hemmavid när jag brukar vara ute med hunden på kvällspromenaden får jag allt som oftast starka Jukolavibbar. Det är den där speciella känslan av frisk nattluft som sveper in och man kan utan att blunda med ett djup andetag förflytta sig till Jukolakvällningen. Ni vet den där tiden när det börjar bytas om i tältstaden och 1:a sträckslöparna kryper fram ur tälten för att ta på sig skorna, ta en sista banan och få goda råd av klubbkamrater. Spänningen börjar byggas upp och den finska speakern börjar komma igång efter några timmars tysthet. Ahhh.. nattorientering, kyla, nerver och ännu en jävla kisspaus. Jag drar mig bort mot toaletterna och hamnar i en kö där damlöpare som gjort sitt trängs med startsträckans män, och så jag då som har tappat räkningen på alla kissbesök. Man skulle kunna tro att man börjar bli gammal och att man har prostataproblem, men det handlar nog mer om en övertro på vätskeintagets påverkan på gubbvaderna.

Jag vaknar av att jag fryser som en hund.

Tittar på klockan som visar 01:23. Det är länge kvar innan det är min tur. Varför säger man fryser som en hund förresten? Jag har en hund och det skall mycket till innan han fryser, snö och vattenälskare som han är. Jag hör några av klubbens löpare diskutera utanför men jag försöker inte att lyssna på vad dom upplevt i den dunkla orienteringsnatten. Det blir ändå inte som man tänkt sig så det är lika bra att springa iväg utan inbillade förutsättningar. faan.. jag skulle ha lagt orienteringskläderna i sovsäcken så att dom inte är så kalla när jag skall byta om. Jag orkar inte plocka fram dom utan drar igen sovsäcken lite för att få värme på skallen som sticker ut. En kort tanke på varför man utsätter sig för detta hinner flimmra förbi innan jag somnar om.

Ur vägen för helvete!

Stirriga juniorer och stappliga finska gubbar har jag runt mig på väg mot ettan. Dom springer fort och fel känns det som. Försöker hitta en rytm som passar mig och snart är jag ensam, skönt. Det är något speciellt med den finska terrängen. Grov botten och bröt blandat med tallhedar, berg i dagen och urdikade myrar. Emit brickan fladdrar i min hand ovan som man är och kroppen har ännu inte svarat upp så här tidigt på morgonen. Eller så beror det på att man inte har tränat ordentligt kanske. Orienteringen är som vanligt ganska enkel, spåren efter alla som sprungit före ligger djupa i den finska myllan och ljungen smattrar mot mina skenben. Plötsligt kommer man in i en kö av löpare, samling vid pumpen minst sagt. Ingen vill orientera utan alla spanar på varandra. Jag koncentrerar mig på min egen plan och tar kontrollen. Ut från kontrollen kommer några rusande som att vi redan var på spurten och jag får en schysst axeltackling mellan två ungbjörkar. Jag oroar mig inte utan vet att jag kommer att vara före vid nästa kontroll igen. Jag trivs bra.

2 Euro och en kall.

Med stela ben går man mot det bästa på hela resan. Att med kramp i vaderna få klä av sig på trätrallen, ta en lång varm dusch innan man tar med sig en kall öl och 2 euro till bastun är oförglömligt. I bastun diskuterar folk lite tyst om loppet. Man hör om bommar, tider och roliga händelser i natten. I mitten går en gammal knotig finsk gubbe och vräker vatten på kaminerna som står på rad i bastutältet. Tröttheten, ölen och det varma mörka tältet gör att man dåsar till. Väl ute får man frisk luft både i lungorna och på kroppen och man skyndar att klä på sig allt vad man har i klädväg. Efter detta nirvana kommer dagens svåraste fråga. Skall man gå hela vägen tillbaks till tältet och lämna väskan eller skall man gå direkt till basecamp?

Det är resan som är målet inte tvärtom.

Basecamp! Ett fint ord för en samling Väsbyiter på en liten plätt utefter ett överlångt upplopp. Det är nästan bara vi som sitter där. Runt oss finns några enstaka supportrar men inte många i klunga. Vart är alla? Man skulle kunna tro att Väsby ligger så dåligt till att alla andra kommit i mål men så är det inte riktigt. Vi har suttit här snart halva natten och vart finns alla andra klubbar? Har dom ingen gemenskap kan man stilla undra när dom löpare som kommer in till växling alternativt mål enbart får någon sporadisk påhejning av någon enstaka frusen individ. I Väsby har vi alltid haft traditionen att dom som sprungit klart samlas vid upploppet, och under gemytliga former umgås och bygger upp stämningen inför växlingar som komma skall för det egna laget eller lagen. För vad är väl bättre än att klockan 05,30 en kylig junimorgon sitta nybastad med varma kläder och lite kall sportdryck i handen tillsammans med sina bästa kluhbbkamrater. Jag kan på rak arm inte komma på något som är trevligare. Målet för resan är inte som många verkar tro båtresan hem, det är hela vägen fram dit som är resans huvudsyfte.

Nu har jag inte tid att skriva mer, måste kissa.....