Kallsupar

Innan jag kom till badhuset ikväll hade jag funderingar på att be personalen ropa ut i högtalarna.

"Barn, gravida kvinnor och folk med hjärtproblem bör lämna simhallen omgående eftersom en katastrof är på väg ner i vattnet"

När jag väl kom till kassan fick jag kalla fötter och tänkte att det kanske räknas som hets mot fokgrupp att be om en sån sak. Jag bytte om i tysthet och smög längs väggarna innan jag likt en övergödd säl gled ner i vattnet från bassängkanten. Nu är det inte så illa att jag inte kan simma, men simturerna dom sista 10 åren har inskränkt sig till sporadiska dopp en gång om året. Typ, bastubad, hoppa i från en brygga, simma 10 meter ut i sjön och sen vända åter mot bastun.

Väl i vattnet gick jag ut väldigt fösiktigt för att inte gå in i väggen. Eller sjunka till botten kanske hade legat närmare till hands. Första trehundringen gick bra och jag firade det med en 2-minutersvila. Andra, och sista, trehundringen gick segare och jag började få en allt djupare hållning i vattnet. På slutet började jag få konstiga blickar från den unga snygga simvakten. Antagligen undrade hon om jag var på väg att drunkna då hon säkert bara såg toppen av mitt huvud. Tack och lov är det väldigt grunt på ena sidan av bassängen så jag kunde smyga ner fötterna lite i botten och få upp huvudet och ge sken av att jag hade full koll i vattnet.

När jag klev upp på stegen, 24 minuter fattigare och 600 meter senare, kände jag en lätt kramptendens i ena vaden. Man visade inga Weissmuller-anlag direkt men trött kan man tydligen bli på så kort tid och med så långsam fart ändå. 9 klipp kvar på mitt badkort. Det kan bara bli bättre.