November

Det är mycket som är märkligt. Förr när jag hade kropp, tid och entusiasm för att träna och tävla så var november den träligaste av månderna på året. Man var trött och sliten efter en lång säsong och ville mest bara lägga sig ner och sova för att sen vakna upp i mitten av december. Då kunde man rulla igång lite lätt med sköna långpass på helgerna då det var ljust. Inte så numera. jag känner att november är ju världens bästa månad och hade det inte varit för några små kroppsdefekter hade jag tränat vareviga kväll. Sprungit ut i mörkret och snålblåsten med sniklampan på huvudet och låtit småstigar föra mig så långt bort det bara går. Ända upp till varggropen och sen hem igen. Varje kväll.

Jag minns en period på den tiden det begav sig. På den tiden jag tränade och var tränare i klubben. Vissa klubbträningar i november besöktes bara av mig. Jag stod ensam vid klubblokalen och väntade in ensamheten som sällskap. Sen stack vi iväg och tittade inte bakåt. Det var rätt skönt på sitt sätt. Jag uppskattade inte det som hände just då lika mycket som jag gör nu på äldre dar. Hur stark och stärkt och stursk blir man inte av att själv genomföra passen som alla andra skiter i. 1-0 till AspLövet brukade jag tänka. Det blev tvåssiffrigt något år vill jag minnas. Sen blev skadorna inte färre och dessutom värre.

Nu sitter jag här och tycker att november är bästa månden på året. Det är kolsvart, spöregn och jävulskap. Höstvinden drar rätt igenom jackan och jag känner bara en sak.

Livet där utanför mitt fönster är äntligen i samklang med mitt inre.