Smålandskavlen för 20 år sen

Smålandskavlehelg. Tack och lov hann jag springa en del tuffa Smålandskavlar innan kropp och själ sa tack och adjö. Ett av många tuffa år var 1987. Jag säger tuffa år för personligen anser jag Smålandskavlen tillhör en av dom lite manligare tävlingarna. Mörkt, kallt och svårt brukade det vara på min tid i alla fall. Mörkt för att jag oftast sprang en av nattetapperna. 1987 var jag hursomhelst förstaårs senior och hade haft skadeproblem under nästan hela säsongen. Jag sprang bara 7 tävlingar det året. Med tanke på den tränings och tävlingsbakgrunden är det inte så konstigt att jag hade en jobbig resa den natten. På baksidan av kartan har jag skrivit.

"Spöregn och Dimma. Började få kramp i vaderna och låren halvvägs till åttan. Orienterade inte mycket efter åttan utan följde lampor och sprang på måfå. Hade fullt sjå att ta mig framåt."

Jag blir nästan tårögd när jag läser sånt. Tänk om man bara för en dag fick vara så trött igen. Jag minns faktist det där spöregnet för efter loppet bytte man om i någon sorts lada och gick sen ut för att duscha. Det blåste rätt hårt så ibland tog vinden tag i vattenstrålarna från duschen och på sig fick man istället regnet. Nattbanorna det året var 10,9 km och jag klarade mig precis under 100 minuter. En ganska bra bit efter täten om man ska var ärlig. Vi hankade oss fram i mitten på startfältet det året och kom 231:a av 415 lag. I år såg jag att det var 146 lag i H21-klassen. Jag låter det vara osagt det jag vill säga om dom siffrorna.