AspLövet vann Ultralångdistans-KM, eller?

Nog var det så nog. AspLövet var den rättmätiga vinnaren om nu normala regler och ramar fick råda. Men tydligen får man göra lite hur man vill nu på tävlingarna och bara man är i närheten av kontrollerna så blir man godkänd. Det är sannerligen en utveckling jag missat under min frånvaro från orienteringssporten. Ögon-touch är numera vedertaget och helt legalt. Jag försökte lämna in en protest till tävlingsledningen men dom skrattade bara åt mig. Jag får alltså bara nöja mig med att vara den moraliska segraren. Ett jävla justitiemord är vad det är.

Vad var det då som gjorde att AspLövet inte alls vann utan kom sist i sin klass? Jo. Alla andra löpare hade tydligen problem att hitta den 7:e kontrollen. Alla andra löpare sket då i kontrollen och sprang vidare utan att stämpla. Inte så AspLövet. AspLövet kom in till sänkan och såg inte skärmen. AspLövet kontrollerade med hjälp av kontrollpunkterna runt om att han stod i rätt sänka. AspLövet sa lugnt och metodiskt till sig själv. Här borde den sitta. Det gjorde den inte men AspLövet tittade neråt och där låg skärmen. Inte alls osynlig utan tvärtom ganska synlig om man stod på rätt kontrollplats. Det vill säga mitt i den tydliga sänkan. Visst var den täckt med snö till 60-70% men det oranga på skärmen lyste upp sänkan som en neonlampa på strippen i Las Vegas.

Nog om det nu, vad är väl en segar att tjafsa om.

Loppet i sig var en blöt promenad i ensamt majestät. Jag gick mest och funderade på livet och hur många hekto jag skulle gå ner under loppet. Att jag funderade på andra saker än orienteringen fick konsekvenser vid den 6 kontrollen. Jag tog en titt på kartan och la upp planen. Dit ska jag, nu går jag. Sen var skallen någon helt annanstans och jag kom till liv först när jag såg hus framför mig. Hjärnsläpp var ordet. Hade jag haft kompass på mig hade det kanske undvikits men vem orkar bry sig om såna bagateller. Jag har ändå svårt att förlika mig med att denna promenad ska kategoriseras in under genomförda tävlingar. Nåja. Nu är inte H40-pärmen tom i alla fall. Efter detta missöde beslöt jag mig för att åtminstone försöka orientera och då gick det bättre igen. Det var först när jag stämplat vi den sista kontrollen som jag slappnade av lite och drev lite snett mot målet. Skit i det nu. Jag klarade 3 timmars gränsen med råge eftersom jag kom imål på 2 timmar och 49 minuter. Inte ens en timme efter segraren. Fast nu var det ju egentligen jag som var segraren.




Här ser ni den mest pitoreska kontrollpunkten. Den 14:e kontrollen var fragment av en gammal skrotbil.