Det är svårt

Att vara orienterare är det svåraste man kan vara. Svårare än att vara hjärnkirurg. Svårare än vara asfaltsläggare. Svårare än, och här tvivlar många på uppgifterna faktist, att vara handlingsförlamad. Svårt som aldrig förr helt enkelt. Få är väl dom sporter som spottas på av allmänheten som orienteringen. Att då ställa sig upp och erkänna sig vara orienterare är som att vid 40-års ålder erkänna att man samlar på Barbiedockor. Som kille. Men nej. Jag samlar inte på Barbiedockor. Det var en liknelse. En dålig liknelse. Jag vet. Vad jag vill ha sagt är att få utanför familjen förstår orienterare. Vad som får oss att kicka igång. Ibland skulle man vilja ta tag i alla dom här tvivlarna och skrika högt i ansiktet på dom. FATTAR NI INTE!? Men den är lönslöst. Man är som en leprasjuk. När man ska ta tag i häcklarna faller armarna av och när man ska skrika ut sitt budskap går tungan samma väg. Eller så sväljer man den. Istället står man där med kepsen i hand och skäms över att man är orienterare. Skäms över att man håller på med världens tuffaste sport. Ska vi ha det så här. Ska vi verkligen det. Jag tycker att vi måste göra något åt det här. Men vad jag tycker spelar ingen roll. Jag tror inte att sprintorientering i stadsmiljö är rätt väg att vandra. Jag tror inte att någon väg är rätt. Jag tror innerst inne att vi är körda. Uppkörda. Vi är på väg mot slutet. Kanske kommer vi rycka till lite innan dom stänger av respiratorn men inte på långa vägar lika intensivt som tuppen med det avhuggna huvudet. Stillsamt kommer slutet bli. Bakom en parkbänk förmodlligen.