En dag i skogen

Jag är trött idag. På ett alldeles bortglömt sätt. Fysiskt trött. Inte för att jag har utfört något som kan kallas högkvalitativ träning men för en föredetting kan 2 timmar och 25 minuters promenad i skogen vara tillräckligt. Så här bra har jag inte mått sedan i februari då jag fick en kortisonspruta inkörd i varje knä och direkt på det satte mig i bilen och körde hem från Uppsala.

Det hela tog sin början så tidigt att solen nätt och jämnt hade tagit upp kampen mot nattens dimbankar.


Dagens mål var Skavlöten där jag hade som målsättning att hänga ut ett 20-tal reflexstavar till torsdagens nattävling. Det var en bättre höstddag än vad jag förtjänade helt klart. Mellan varven var terrängen så underbar att jag la in några spontana springsteg. Men säg inte det till någon bara. Sa jag att terrängen bitvis var så vacker att jag nästan våldförde mig på en ungtall? Inte det. Tallen överlevde kan jag lugna er som blev oroliga.


På slutet började jag bli lite trött så då kastade jag och min träningspartner oss ner i blåbärsriset och bara njöt. "Här skulle man kunna dö lycklig, precis här och nu" sa jag till honom. Han bemödade sig inte ens med att möta min blick så jag gissar att han inte var inne på min linje. Kanske tur att dom sista årens bitterhet inte smittat av sig.