Ibland vill man inte säga nej, men...

Jag undrar om jag inte börjar få lite nyanser av en pseudokändis. Märkligt att ena dagen vara en okänd skadad medelmåtta och nästa dag vara en... ehh... ehh.. skadad medelmåtta som några har hört talas om. Sån är jag tydligen. Varför jag fick den känslan kan förklaras av att jag ibland får lite mail från folk jag egentligen inte känner. Ibland från folk jag inte ens har hört talas om för den delen också.

Som nu senast. Det damp in ett mail från tävlingsledningen av Premiären. Mailet var definitivt från en jag inte känner men mycket väl känner till. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag borde känna mig stolt och ödmjuk att få en alldeles personlig inbjudan men jag blev mest ledsen faktist. Fan! Jag vill ju inte åka dit och promenera. Jag vill åka dit och springa. Springa som en stirrig junior i superkalsonger med shorts utanpå. Blodsmak i munnen och blod som rinner nedför mina sönderslagna knän. Så vill jag ha det och det är ju inte direkt möjligt längre.

Så jag tackade nej.

Jag tackade nej och sen grät jag en smula. Men det kom inga tårar. Dom är slut för länge sen.

Torrgrät är nog ordet jag söker.