Inte en enda minut

Skumkronan på ölen i glaset, som stod på bordet framför mig, talade lockande till något inombords. Den talade förgäves. Ölen tillhörde personen mitt emot mig och i mitt glas bubblade coca colan lagom tilltalande. Jag har nu klarat av 3 veckor på min "vita månad" och det har inte inneburit några större frestelser. Tills ikväll då. Men innan ölsuget blev större än behagligt kom jag på att jag nog hade allvarligare abstinenser i kroppen. Mycket allvarligare.

Dagen har bjudit på minusgrader, solsken och ett lätt pudertäcke av snö. Långdistanstarmen skrek högt. Tänk dig. Tänk mig. Två timmars löpning i skogen. Varm saft vid vätskekontrollen och små istappar i skägget. Jag kan tänka mig. Hur det var förr. Innan allt det här barkade åt helvete. Åt helvete är vad det är. Givetvis blev det inte två timmar i skogen. Det blev inte en enda timme. Inte ens en minut. Inte en enda ynka minut. Inte alls. Bara ingenting.

Fattar ni?

Ni fattar inte...