No more credits

Jag satt på jobbet idag och pratade lite med mig själv. Jag gör det ibland. Rätt ofta om ni skulle fråga fru AspLövet. Men lyssna inte på henne för hon överdriver. Nåja. Jag satt och kände på mig själv. Inte fysiskt så mycket som psykiskt. En svag känsla av resignation kröp i kroppen. Nu har jag ju redan lagt av men någonstans långt inne finns hopp om bot och bättring. Kanske inte i år eller nästa år men sen. Sen måste väl ändå jag få var med och leka. Eller inte. Det känns som att mina extraliv är slut och i fickan skramlar inga mynt. Litegrann som ett gammalt hederligt arcade-spel. I 2D givetvis. För så länge sen är det. Jag tog inte klivit in i 3D-eran utan blev kvar i en gammal källare. Bortglömd.