En penna i handen är inte bättre än....

Ikväll har det jagats viktiga poäng i klubbens Nattcup. Viktiga för årets totalresultat men givetvis ännu viktigare för den så prestigefyllda Maratontabellen. Tyvärr för egen del har kräftgången dom sista åren gjort att jag tappat mark mot täten och det ser ut som att jag kommer falla som en sten genom fältet dom närmaste åren.

Så när alla nattlöpare knöt skosnören och tog på sig pannlampor hade den AspLövska ångesten vridit klorna ett extra varv i vaderna. För att dämpa skakningarna i benen tog jag en promend till klubblokalen. Jag satt en stund och tittade mig omkring på bekanta karthögar och hyllor fyllda av minnen. Till slut fastnade blicken på två askar fyllda med pennor. Pennor till förbannelse. Vissa av pennorna har varit med lika länge som jag själv och har ungefär samma kvalitet. Det vill säga torra och spruckna. Jag svepte ner alla pennor i en påse och begav mig hemåt.

På köksbordet sorterade jag ut bläckpennor som varit torra sedan slutet av 90-talet och vässade upp blyertspennor så att det dammade i köket. Av 50 blyertspennor var det bara 4 som hade något som kan liknas vid udd. Nu jävlar kan man köra akapunktur med allihop. Nu kanske man tror att ångesten lättade lite över den missade Nattcupen. Så är inte fallet. Vad fan skulle lite sortering av pennor vara att komma med.

Man är så jävla tragisk.