Kanske tittar jag åt fel håll

Jag hade förr, för längre sen än vad som är mänskligt, inte några problem att äta, andas och leva orientering. Men det var då det. Numera blir jag knappt upprörd över att Miniknatarna ritar på mina gamla tävlingskartor. Än mindre att jag inte bryr mig. Men förr, för längre sen än vad som är mänskligt, brukade jag se orientering vart jag än vände mig.


Jag såg kartecken i gruset under mina fötter.
Jag såg vägval där andra såg förvirrade ut.
Jag såg öppna kärr formas när det regnade.
Jag såg tävlingsmoment i varje ögonblick.
Jag såg kurvbild på vackra flickors klänningar.
Jag såg kontrollpunkter där andra inte såg alls.
Jag såg mig själv utvecklas.

Numera ser jag inte ens något i molnen som tilltalar mig.

Kanske tittar jag åt fel håll.