Gropar

Det är rätt tyst vid startplatsen och bara ett mumlande hörs. AspLövet snappar upp lite ströfraser om tidigare års strapatser och träningspass som fullföljts. Han drar lite i muskler som påminner om söndertorkade gummisnoddar. Inte röra. Kanske springa. När klockan, ni vet den där gamla vanliga, tidlösa, tragiskt tråkiga saken, piper så är det med en viss skepsism AspLövet tar tag i kartan och vänder upp den. Det tar inte många suckar innan han förstår vad som väntar. Det ser glest ut. Några hjälpkurvor, ett par stenar uppblandat med sånt man inte orkar leta efter. Och alla dessa jävla gropar såklart. Det är det som är melodin alltså tänker AspLövet och tappar fart. Gropar. Vart han än sig i världen än vänder är en grop där och väntar på honom. Är det lönt? Ska det vara så här 2008?


Fast AspLövet är inte på något sätt förvånad. Vad kan han förvänta sig. Ingenting. När han inte ens har några egna mål för säsongen är det väl inte mer än gropar och hjälpkurvor som kan stå till buds. Han skulle behöva ha någon som tog honom i handen och ledde honom framåt. Som en blind visad rätt väg. Eller kanske som en höftskadad hund till sista sprutan. Sista sprutan. Somna in. Det är inte på långa vägar den sämsta vägen. 2008 har för AspLövet börjat med en tvärförkylning, magsjuka och knävärk. Allt på samma gång trots att han bara ligger ner. Man kanske borde tycka synd om honom. Gör inte det. Det gör han själv så bra. Den där AspLövet. Som envisas med att hoppas. Och bli besviken. Och hoppas. Och bli besviken. Vad förväntar han sig egentligen? Att livet ska vara rätttvist kanske. Då kan han hoppas till dödagar. Livet har aldrig varit rättvist. Allra minst för bittra jävlar som inte kan skilja på dröm och verklighet. För sån är han AspLövet. Han drömmer om en verklighet som i verkligheten aldrig kan bli mer än en dröm. Det är verkligen ingenting att drömma om. Nu bröt han visst också. Det blir nog rätt lätt så när man har en ynklig själ i en ynkryggs kropp.

Som AspLövet