Kartkontakt eller inte?

Jag tog en rask 50 minuters promenad idag på lunchen och kände på vinterns vårvindar friska. Jag mötte 2 gubbar på turen och båda hälsade glatt och igenkännande trots att vi aldrig träffats förr. Jag förstod då att jag är bara ett par stavar och en dålig pension från sanningen. När jag skakat av mig dom olustkänslorna funderade jag på det här med Thierry Gueorgious orienteringsteknik. Det har ju slagits upp rätt stort hur han sållar bort detaljer i sin framfart. Ni vet hur det verkar. En 2 kilometers sträcka i skitsvår terräng och Thierry släpper all kartkontakt i 1,5 km och läser in sig på en diffus hjälpkurvshöjd som han bestämt sig för ett par sträckor tidigare. Och det är mycket möjligt att det är så han orienterar. Jag vill inte ta något från Thierry för han är ju utan tvekan världens nästbästa orienterare men jag kan inte sluta fundera på om inte detta fått lite väl extrem uppmärksamhet. Jag vill minnas att vi på min tid kallade just den här tekniken för "grovorientering fram till sista säkra". Vilket bara bevisar att vi var bättre redan på den tiden än vad vi själva anade.

Själv har jag aldrig varit så extrem i min orientering. Är man tillräckligt duktig tappar man ingen tid på att läsa av lite extra punkter på vägen tror jag. För visst är det väl så att vi håller på med orientering för att vi tycker att kartan är världens bästa redskap och om vi nu ska strunta i allt som finns på den och bara springa utan kartkontakt kan vi väl lika gärna börja med terränglöpning allihop. Här nedanför ser ni kartan från Stockholms klassiska-DM 1990. Vi var hela 127 st som inte fick plats i Mästerskapsklassen. Som ni ser sållar inte jag bort något utan visar allt som jag hade med i beräkningarna när jag sprang och även lite som inte fanns med i beräkningarna, men vad fan! Det är ju en schysst karta!