Psyko-nånting

Idag var jag ute och gick i 110 minuter. Vissa kanske skulle säga att jag utövade orientering i långsam takt men personligen tycker jag nog att orientering i promenadtempo är lika lite att orientera som att säga att man varit utomlands när man kört förbi Arlanda på E4:an. Även om jag nu hade karta i handen och passerade en del snitslar där ute in skogen så gick jag mest och pratade med mig själv. Fru AspLövet gillar inte att jag pratar högt med mig själv så jag brukar passa på när tillfällen i ensamhet ges.

Mest funderade jag på om mina skador är psykosomatiska eller inte. Är det så illa att alla mina krämpor är inbillade och att jag gått igenom snart 10 års helvete bara för att jag tror på något som inte finns? Jag sa det faktist högt till mig själv men det blev lite fel där ute i skogen. Jag hade tänkt säga,

"Fan om alla mina krämpor visar sig vara psykosomatiska"

Men det som kom ur min mun var,

"Fan om alla mina krämpor visar sig vara psykopatiska"

Ja herrejävlar vad jag skrattade högt. Så gott har jag inte skrattat sen jag minns inte när. Men ganska fort blev jag allvarlig. Det här är ju hemska saker vi pratar om. Tänk om jag är psykopatisk? Det kan ju bli hemska följder av en sån sjukdom. Jag vet ju inte vem jag kan skada, Kanske till och med mig själv. Psykopat. Vem fan hade kunnat ana det.

Så istället för rehabilitering och långpromenader borde jag kanske spärras in. Kanske kommer dom spänna fast mig på en madrass där mina ben och armar låses fast med såna där breda läskiga läderremmar. Sen rullar dom in en sån där metallvagn 2 gånger om dagen fylld med mediciner. Jag som lider av pillerfobi stänger givetvis munnen och vägrar gapa men dom tar säkert till våld. Kanske ett stort stålvverktyg som dom bänder upp min mun med och sen matar dom i alla piller. Plopp. Plopp. Plopp. Jag försöker säkert stänga igen svalget men det är så många tabletter att jag till slut måste svälja. Plopp. Plopp. Plopp.

Sen minns jag inte vad som hände.