Rädsla för att sluta orientera

Jag vill inte sluta orientera. Det har alltid varit en skräckfylld framtidsvision för min del, det där med att inte kunna springa längre. Även om jag verkar vara där nu. Vissa går ju omkring och slutar hela dagarna, men jag har varit ganska nedslagen av tanken på det. Den som slutar springa orientering får till exempel aldrig mer krampa i en genomsur hängmyr, känna paniken komma när man tappar kartkontakten på en lång nattorientering, få första morgonsolen i ögonen på en gryningssträcka eller för den delen gnugga sig mot likasinnade på en underdimensionerad IP-Skogen dusch. Det är tragiskt. Ännu tristare är det kanske att man aldrig får bränna tungan på en makkara klockan 04.30 mitt ute i Lappinhirvinamosettakumparimetsäätilainen. jag har inte varit där än. Ni förstår, jag är så fantastisk, och har viljan att åka kors och tvärs över hela världen. Därför vore det kanske lite extra sorgligt om just jag är tvungen att sluta. Jag är liksom värd mer på något sätt. Jag borde få springa tills jag är 88 år. Sen ska jag dö. På upploppet, under ett Älgdrev, om det så bara är jag som ställer upp.