72 jävligt förbannade oskulder

Idag attackpromenerade jag 60 minuter, med korta inslag av springsteg ska erkännas, på skogsstigar. Medans snöstormen yrde i mitt ansikte funderade jag på en sak jag läste häromdagen. Det var den där gamla klyschan om att vi alla lämnar ett avtryck efter oss här i livet på ett eller annat sätt och det avtrycket kommer finnas kvar långt efter att vi dött. Jag hoppas verkligen inte att jag lämnar något avtryck efter mig. Vad skulle det kunna vara för något undrar jag. Jag har väl inte bidragit med något annat än bitterhet och självömkan och att det skulle bevaras för eftervärlden är väl lika troligt som att jag skulle bli ambassadör för Skogsäventyret och orienteringssporten någon gång i framtiden. Men tänk om? Vad som skrämmer mig med det här avtrycket är att någon kanske tar del av det när jag dött. Hur illa skulle inte det vara. Fan! Jag kommer förmodligen ha ångest i eftervärlden över att någon mår dåligt på grund av mig. Tänk när jag ligger där med mina 72 oskulder och det enda jag tänker på är vad jag lämnat efter mig.

Det kommer inte bli mycket presterat från min sida är jag rädd.

Det kommer vara en ångestfylld och handlingsförlamad AspLövet som umgås i all evighet med 72 jävligt förbannade och frustrerade oskulder.