Jag ger upp

Men vad fan hände här då? Jag trodde att jag lämnat krankheten bakom mig och att jag äntligen kunde börja trampa fram lite lårmuskler på mina ynkliga ben. Istället backar jag ett par steg och får trösta mig med Ipren och längtan efter whiskey som lyser med sin tomma frånvaro. Jag är svag som en sönderruttnad gammeltall mitt på ett Stora Enso hygge och det behövs bara en lättare vindpust för att få mig på fall verkar det som.

Imorgon ska jag köpa mig ett exemplar av Fass.

Och en kartong fulwhiskey.