Jag hade en tanke, men.... näeee..

[Allvarligt talat. Texten nedan handlar om ingenting, tror jag, så det är inte lönt att kasta bort 5 minuter för att traggla sig igenom dom konstiga meningsuppbyggnaderna och felstavningarna]


Det är mindre än två månader till 10mila. Just nu sitter det en massa orienterare där ute i landet och tror sig få springa en skön gryningssträcka som mäter Luffarligan i banlängd. Dom små liven. Men vissa av dom kommer få ett obehagligt samtal några veckor, eller kanske bara några dagar, innan 10mila. En ängslig person som i luren vädjande ber om förståelse. Någon måste offra sig att springa "långa natten". Kan inte du. Snälla. Du är en hjälte. Hela klubben är dig tacksam.

Tacka Ja!

Det hade jag gjort om jag stått på andra sidan luren i urtvättade kalsonger.

För handlar det inte i slutändan om att bli trött? Fan vet! Jag minns inte längre vad orientering handlar om. Minns inte hur det känns att springa. Springa sig trött men ändå fortsätta. Vari ligger glädjen att deltaga i världens tuffaste sport om man springer så kort att man inte hinner bli trött. Trött! Jag drömmer om hur det känns att bli trött. Nu är jag mest trött på livet. Inte så att jag vill avsluta livet. Tvärtom. Jag vill påbörja livet. Men det får nog bli ett annat år. I år. 2008. Ska jag bara tänka på att bli trött. Kan man tröttna på orientering? Är det kanske det jag råkat ut för. Här har jag gått omkring skadad men det har bara varit svepskäl för att jag inte vågar ställa mig upp på stolryggsäcken och proklamera att jag tröttnat på skiten. Trött på värdelösa arrangemang i närområden. Trött på en sport där dom närmast sörjande knappt fyller en SJ-buss på tävlingarna. Fan! Detta får mig osökt att tänka på vackra kvinnor. Varje gång jag ser en vacker kvinna brukar jag tänka på att det med all säkerhet finns en man där ute som har tröttnat på henne. Så mycke nytta hade hon av den skönheten. Stackarn. Bättre då att vara ful som jag. Trött och ful. Fan det låter ju inte så kul. Bara hårfint sämre än Trött och full.

Vänta nu. Telefonsamtal var det ju jag funderade på. Varför ska man behöva sitta och ringa runt och maila och ordna listor och knacka dörr och skicka röksignaler och telepatiskt försöka förstå om och vad och hur och när fan folk vill springa på 10mila och alla andra dussinkavlar. Nu pratar jag som UK alltså. Inte som någon stalker även om det kanske är samma princip. Borde det inte vara tvärtom? Dom stackare som vill vara med på 10mila får snällt ringa UK eller ännu hellre göra hembesök hos UK. Ringa på dörrklockan och stå där med mössan i hand och ursäktande förklara varför dom stör och sen på ett vänligt sätt förklara att man står till förfogande och att givetvis UK är allsmäktiga vad gäller allt. Sen kan man kort avvisa dom och meddela att laget publiceras två dagar innan tävling på anslagstavlan i klubblokalen. Lite som förr helt enkelt. Mindre information och mer merbestämmande. Så vill jag att UK ska fungera. Lite jävlar anamma helt enkelt och från löparna enbart tacksamhet att dom får vara med.

Nu börjar det hela handla mycket om UK´s jobb märker jag. Det var inte min avsikt när jag vaknade i morse. Men hallå! Sånt är livet. Det blir fan aldrig som man tänkt sig och inte fan har man tur med vädret heller. Se bara idag. Det pissar ner. Suck! På riktigt alltså. Jag suckade. Ibland får jag andnöd. Förmodligen är det gubbmagen som trycker på lungorna när jag sitter ner. Tragiskt. Något annat som är tragiskt är min träning nuförtiden. Jag hade en bra vecka för 4 veckor sen. 5 pass blev det och sen, sen, sen blev jag sjuk och efter det har jag knappt haft ork att vara trött. Näee.. nu blev det fel. Jag har knappt haft ork att inte vara trött. Så ska det vara. Ja fy fan! Lathet är inget annat än en vana att vila innan man blir trött. Därför ska jag , återigen, ta mig i kragen och börja cykla. Mitt mål att genomföra minst ett mountainbikelopp under 2008 kvarstår. Jag behöver bara någon liten sak för att sporra igång mig. Kanske ett par nya cykelskor kan vara en morot. Eller en fladdrig cykeltröja som inte spänner över magen som alla dom jag har i garderoben gör.

Det här var ju jättebra tänkt.

I en byfånes värld.