10mila

Man kastas verkligen genom en känslostorm när man är ute på ett 10mila som coach. Är man löpare har man bara fokus på sitt lopp och behöver inte ifrågasätta sin egen existens på samma sätt.

I helgen var jag ute vid Rosersbergs slott ungefär 28 timmar i sträck och den enda vilan var några ströminuter i en campingstol. För min egen del (och UK-kollegor) var det 10 lag i diverse kavlar som skulle styras upp med nummerlappar, SI-pinnar, växlingstider och väckningsscheman. Nu var det ju tack och lov fantastiskt väder där inramningen vid slottet och ett kompakt TC gjorde upplevelsen ännu lite bättre. Detta måste överlägset varit den bästa 10mila-arenan jag besökt.

Fast det var ju det där med känslostormarna. Frampå nattimmarna när ryggen börjar skrika, benen värker och man vill inget hellre än lägga sig ner och sova, eller bättre upp åka hem, då är det tur att det finns arenaproduktion. Vips, så är det en tv-kontroll eller tracking om man glömmer bort sitt eget helvete och längtar själv ut i skogen. Sen hade jag en plunta med som tog bort dom skarpaste kanterna av abstinensen av att inte får springa själv eller längtan hem till sängen.

Sen är det ju ändå på något märkligt sätt så att när morgonen gryr och man kan börja ta av sig dom yttersta klädlagren, om det nu är finväder som i år, då är man rätt nöjd med livet trots en överhängande trötthet och nästan apatisk inställning till det mesta.

Att det sen blev dramatisklt i både herrkavlen och damkavlen gör ju inte upplevelsen tråkigare. Men visst fan måste dom börja gaffla sista sträckan. I herrkavlen hade ju en klass dagisungar, redan när dom gick ut på 10:e, kunnat förklara att det skulle bli spurtuppgörelse av det hela. Hur mycket roligare hade inte en tracking på sista blivit om man fått följa löparna in mot en gafflad kontroll. Om dom nu inte haft samma gaffel men man kan ju inte förutse allt.

Nästa år går 10mila i Skåne.

Då sitter nog AspLövet i skrubben framför datorn.