Då-Förr-Nu-Snart

"Såå... Vem vill springa 2:a sträckan? Ingen? Du då AspLövet! Kan inte du ta den. I år igen?"

Jag? Njaa... Jag tänkte att jag kunde springa en dagsträcka i år. Det var längesen nu. Eller aldrig om jag tänker efter. Går det bra?

"Perfekt! Då tar du 2:a sträckan. I år igen."

Man kan lätt få för sig att UK inte bryr sig. Hemligheten är faktist att UK inte bryr sig. Se bara på mig. Jag är UK numera och inte fan bryr jag mig om vad löparna tycker. Dom är alla mer eller mindre värdelösa och passar det inte kan dom säga nej. Titta bara! J-a-g b-r-y-r m-i-g i-n-t-e. Svårare än så är det inte att vara UK. I slutändan är det ändå UK som gör det stora jobbet. Att springa runt en 12km nattsträcka eller gudbörbjude en sprintsträcka på 5,7km i närområdet är fan ingenting. HÖR NI DET! DET ÄR FAN INGENTING! Tänk på UK istället. Det ska planeras och fördelas och innan man är klar med lagen ringer halva gänget och beklagar sig. OK. Inte halva gänget men ett par. Ett par stycken som J-a-g i-n-t-e b-r-y-r m-i-g o-m. Sen ska man stå ut i ett helt jävla dygn på plats medan dom som springer klagar på allt mellan himmel och jord medans man själv bara vill åka hem och öppna en stor jävla flaska med fan-vet-vad-bara-det-är-starkt! När morgonen kommer och ögonen är upprivna av sömnbrist och benen värkar utav helvete så försvinner dom sista löparna medans man själv står kvar med klubbtält och förbannelse. Väl hemma hinner man tänka. "Det här helvetet gör jag fanimej aldrig om", innan John Blund sparkar en hårt i tinningen.

[10mila nu i helgen. Asplövet är UK. Kan bli hur kul som helst]