Idag tog jag kvällssolen på sängen och gick ut i skogen. Innan jag var klar hade skymningen tagit över och jag fick leta efter högre höjder och öppna ytor för att kunna läsa kartan. Hängde ut 22 kontroller till tisdagens klubbträning och det tog dryga 2 timmar för en ynkligt promenerade AspLövet. Det är tragiskt. Småsprang vid några tillfällen bara för att. Bara för att minnas något som flytt. Det är tragiskt det också. Skymningen gav minnesbilder av svunna 10mila. Fast där är det ju aldrig skymning så det kanske var gryningsljuset jag suktade efter. Samma sak fast tvärtom. Skymning eller gryning spelar ingen roll när man inte kan springa längre. Den ena indikerar slutet på något man inte vill hänga kvar i och den andra är början på något man inte vill komma till. Jag tog några foton på solen som drog sig längre och längre ner. Bilden här får väl ses som en hyllning till Motsolskungen. Han berättade för mig idag att han inte kan åka med till Jukola och deltaga på vår utmaning, Väsby mot Enskede. Vi har alla våra helveten att genomlida.