Kunskap oroar mig

Idag tog jag en timmes lunchpromenad på asfaltsstråken i kommunen. Jag kände att jag behövde jobba bort den här finvädersångesten som inte inbjuder till något annat än lust efter orientering. Jag överlevde. Fast jag kallar inte detta träning utan mer en fysiskt förberedelse för framtida hårdträning. Eller inte träning med min historik kanske ligger närmare sanningen. Men vem är jag att ta bort drömmarna från mig själv. Jag träffade dessutom på en äldre klubbkamrat som också var ute och promenerade. Han har ju gått i pension så det är lite enklare för honom, tänkte jag, men han avslöjade att han hade tänkt börja träna hårt när han gick i pension men att han inte alls hinner träna. Det är tufft att vara pensionär tydligen. Han tipsade om att besök på biblioteket är fantastiskt upplyftande. Det finns så mycket att lära sig, sa han. Jag nickade medhållsamt men inombords skakade jag hårt på huvudet. Kunskap skrämmer mig. Jag är rädd för att ju mer jag lär mig desto mer inser jag vem jag är.

Och jag vill inte lära känna mig själv.