Vackert väder är ingen garanti för lycka

Ja jävlar vilket vårväder. När jag såg solen i morse, och insåg att den även stekte på bra, tog jag Miniknatarna under armen och drog till OK Linnés tävling. Hade AspLövet varit skadefri, som i ett annat liv, hade jag tagit av mig kläderna och gnuggat min blekfeta kropp mot första bästa ungtall av glädje men nu agerade jag istället måttligt entusiastisk skugga på Miniknatsbanan. En Miniknatsbana som fick högsta betyg av både mig själv och Miniknatarna. Gratis, roliga djur vid kontrollerna, ren skogsbana och en brötig skråsträcka till sista där jag såg flera ungar falla och ljudet av deras gråtande ekade ut över TC. Vid serverigen träffade jag Boris Granovskiy och vi samspråkade lite om allt möjligt men mest om hans trasiga rumpa. Det blev en nästan homoerotisk stämning av det samtalsämnet så innan det blev pinsamt för oss båda tackade jag för mig.

På väg till bilen stannade jag till vid OK Linnés kartuställning. Jag hann dock bara titta på Lunsenkartan innan en våg av bitterhet svepte över mig. Jag vände således blicken hemåt innan jag hann få frispel och rivit ner hela planket. Det hade kanske varit det bästa för själen men jag ville inte avslöja för fler än nödvändigt att jag var på plats. När jag åkte hem passerade jag en massa löpare som var på väg till start. Dom såg alla, utan undantag, måttligt inspirerade ut och jag hade en jävla lust att veva ner rutan och skrika några sanningens ord till dom men det vokabuläret får Miniknatarna vänta på att lära sig så jag höll tyst.

En ganska nedbrytande dag på alla sätt och vis. Vädret till trots eller om det kanske var vädret som orsakade missmodet.