Det finns inga glada tvåor

Mitt liv påminner just nu om Långhundras tävling 1996.

8 sekunder från seger.

Vilken jävla skit alltså. Trots ett sånt bra lopp så fick man bli den tröstlösa tvåan istället. Det var ju nästan så att man ville sparka in skallbenet på segraren. Fast nu var det ju en klubbkompis som vann. En mycket trevlig sådan dessutom. Istället var det nära att han fick en kram. Fast bara nära. Man vill ju undvika pinsamma ögonblick i herrduschen.