Det är något med dagens datum

Imorse när jag kom till firman tog det ett tag innan jag startade igång datorn. Jag fastnade nämligen med blicken på telefonen där dagens datum på ett kusligt sätt blinkade mot mig. Jag försökte få grepp om varför just detta oroade mig men efter en stund förstod jag innebörden.

Det är mindre än en månad kvar till Jukolakavlen.

Årets enda mål. Livets enda mening. Slutet innan jag är planlös är snart här. Det både glädjer och skrämmer mig. Snart är ett år av förberedelser till ingen nytta utan bara en parantes i mitt flagnande minne. Tyvärr har jag tappat mer än halva 1:a lagets löpare redan, vilket måste se som ett personligt misslyckande och en mycket stor personligt besvikelse. Jag hade ju aviserat att klubben skulle ställa det bästa laget på fötter och visa att än kan gubbarna. Nu vill inte alla vara med på resan. Jag tar det som sagt personligt. Jag är inte förvånad eller bitter på dom som hoppat av utan bara lite ledsen över det inträffade.

Fast resan kommer väl ändå bli av och med mindre än en månad kvar har vi fortfarande folk till 2 herrlag och 1 damlag. Dom kommer få en resa dom sent ska glömma. Det kan jag nästan lova redan nu. Personligen. Allt känns nästan som i lumpen när man närmade sig muck. Jag borde köpa in ett måttband och klippa av en centimeter för varje dag som tickar förbi. En centimeter närmare slutet. Ett slut som jag längtat efter i ett år.

För att fira nedräkningen bläddrar jag lite i mina kartpärmar efter gamla Jukolalopp. Fastnar för tävlingen 1995. Vet inte varför. Kanske för att jag blev trött. Kanske för att jag inte minns hemresan. Inte för att det är något unikt. Kanske för att jag vill minnas. Kanske spelar det ingen roll.