Ensam är inte alltid stark

Efter en snabbtitt i kalendern under eftermiddagen insåg jag att om det inte blir träning idag så kommer vilodagarna att staplas på varandra som en konservburskhög på Lidl. Jag tog därför mountainbiken ut på en tur. Ibland kan det vara skönt att cykla själv, speciellt för mig som har svårt att umgås med folk. Att bara ha sig själv att prata med är däremot inte alltid oproblematiskt. Jag är så jävla trög att jag inte ens får dom svar jag vill av mig själv. Hade jag haft en diktafon med mig kunde jag lagt upp nästan 2 timmars skitsnack om absolut ingenting av värde. Tur att jag glömmer fort annars hade jag aldrig orkat med att leva med mig själv. Mina minnesluckor är påtvingat av mitt inre för att inte kliva över en gräns utan återvändo. Benen tog i alla fall slut efter 30 km. Idag var rundan 34 km så det blev inte så länge jag fick njuta av den smärtan.